Det har funnits många starka kvinnor i historien. Tyvärr har de flesta glömts bort eller inte ansetts vara viktiga att dokumentera. Om de dessutom varit av enkel bondesläkt så har de oftast försvunnit spårlöst ur historien.
Men det finns undantag. Bodilla Jacobsdotter, i folkmun kallad Båta-Bol. Folklivsforskaren Eric Fröberg har skrivit ner minnen av henne i boken ”Saga och sägen från Fårö”.
Helgumannens fiskeläge
”En riktig vikingadotter var hon, en verklig kämpagestalt, stor och stark som en karl, guldhårig och rödkindad och med en kraftig örnnäsa emellan ett par blåa ögon.”
Så beskriver Fröberg henne, och det fanns nog fog för det. Hon skaffade sig en båt och gick de sju kilometerna ner till Helgumannens fiskeläge på Fårö där hon som enda kvinna fiskade. När garn och nät behövde lagas bar hon dem hela vägen hem, precis som all fisk hon fångade. Hon seglade ensam till Visby för att sälja sin fisk. Enligt sägnen kom hon på kant med män som nog ångrade sina tilltag.
”Ibland råkade hon dock i äventyr, såsom en gång när hon kom i gräl med några ”böjasorkar”(Visbypojkar, min anm.) som retat henne. Då tog hon en i kragen och kastade i hamnen, det hade säkerligen blivit en olycka för henne om han ej fått hjälp, ty han höll på att drunkna.”
Hon föddes 1765 vid gården Båta.
Dagens Båta
Sägnen säger att hon var ogift och barnlös, men det stämmer inte. 1789 födde hon en son utanför äktenskapet, en katastrof för en bonddotter på den tiden. Ingen vet hur hon hanterade det hela eller vem fadern var. Fader okänd, står det bara noterat.
Bodilla gifte sig 1791 med änkemannen Hans Mulen, en före detta båtsman som redan överlevt två fruar och som hade barn som var äldre än Bodilla. Det var säkert inget kärleksäktenskap, utan ett sätt för Bodilla att överleva. Och en äldre änkeman hade säkert inget emot att få en 26-årig kvinna till sängkamrat. Men den 66-årige brudgummen dog redan året därpå i ett slaganfall och Bodilla stod åter ensam och tvingades att flytta hem igen. Enligt Fröberg bodde hon på föräldragården och det förklarar han så här:
”… hon ville inte ens bo tillsammans med de övriga därhemma på gården. Hon lät istället bygga sig en stuga ute på gårdsplanen, dit flyttade hon och där bodde hon ensam och allena och styrde och ställde som hon bäst ville.
Nåja, ensam var hon nog inte, hon hade ju sonen. Men man kan ana att hon inte drog jämt med föräldrar och syskon med ett oäkta barn i bagaget.
”Och hon blev med åren allt mera självrådig och karsk och gick sin egen väg.”
Fröbergs text har säkert sin förklaring. Istället för att foga sig i sitt öde, kämpade hon på, mot oskrivna lagar och såg till att försörja sig själv. Det var säkert viktigt för henne att visa att hon kunde göra det. Och det stack lika säkert i ögonen på folk omkring henne att hon inte betedde sig så som en kvinna borde göra.
Sonen Lars Boberg växte upp och gifte sig. Hans son dog som liten, men 1821 föddes dottern och hon förde släkten vidare till Rute och Lärbro.
Bodilla själv levde ett långt liv och dog en aprildag 1844, nyss fyllda 79 år. Hennes liv är väl värt att komma ihåg och idag bär en av fåröfärjorna hennes namn.
En modern Bodilla
Ett envist rykte säger därför att hon rodde människor över sundet till Gotland, men det kan vi avfärda nu och för alltid. Men en stark fiskarkvinna var hon.
Text och foton: Ronnie G Lundin